Ännu en dag

Jag börjar dagen med att gråta. Och en öl.

Och jag tänker att det här var ju ingen bra början.

På ännu en dag. Som aldrig kommer åter.

Torkar mina tårar. Carpe Diem för fan. Carpe Diem.

In i duschen. Tears in rain.

Ölen i handen. Tears in vain.

Det är bara genom tårar som jag ser
Man borde kanske fly till landet

bort från bullriga kvarter.
Jag ligger ofta sömnlös och ber
att jag ska får en schysst idé

om hur man ändrar det som sker

 

Jag får ofta råd och tips om vad jag ska göra och inte göra för att inte må som jag gör.

För att må bättre.

Det finns ett problem med det. Det finns många. Men ett av dom största är att det är jag som vet bäst vad det beror på, och vad jag behöver och eventuellt kan göra för att göra något åt det.

Inte någon annan.

Det hade varit väldigt roligt och väldigt tydligt och talande om jag hade samlat på mig alla råd och tips jag någonsin har fått om vad jag borde göra, hur jag borde tänka och känna enligt andra.

Problemet, återigen, är att det handlar om mig. Inte dom. Även om vissa såklart menar väl.

Men vissa tror jag ärligt talat också får någon slags kick av att de upplever att de är ”bättre” än mig. De där som är så oerhört kåta på att förklara hur jag borde tänka och känna och tycka istället.

Som om de sitter inne på nåt slags facit. Att just de vet vad som är rätt och fel. Och är väldigt noga med att påpeka hur otroligt fel jag har genom att må som jag mår, bete mig som jag beter mig, känna som jag känner, tänka som jag tänker.

Problemet, åter igen, är att det är deras sanning.

Inte min.

Det är bara genom dimmor som jag går
Det är alltid dagen efter

och nästan alltid lika långt till vår
Inga golv är riktigt plana där jag står
Och ingen verkar bry sig om

hur man i själva verket mår

 

…………………………………..

Kliff