Jag spelar svårfångad.
Verkligheten får inte komma ikapp.

Sitter i min bunker. Inget och ingen i sikte. Än.

Igår mötte jag en gammal tant på gångstigen där jag gick.
En fruktansvärt arg gammal surkärring visade det sig.
Skällde öronen ur mig. För att jag inte höll tillräckligt med avstånd.
För det var ju nya direktiv nu, vad gäller Corona-viruset.

– Var i helvete menar du att jag ska gå då?! skällde jag tillbaka.

Blev lite stolt över mig själv. Att jag fann mig i situationen för en gångs skull. Inte bara tog emot skiten. Tillade dessutom ”kärringjävel” när hon hade bemödat sig förbi, tillräckligt högt för att hon skulle höra det. Eftersom hon uppenbarligen var en sådan; en gnällig gammal asjobbig kärringjävel som tror att jorden snurrar kring henne.

News for her: It doesn’t.
Och blev glad att just jag fick glädjen att bringa henne den insikten.
Som jag nog anser är rätt nödvändig.
Om hon vill överleva den här pandemin någorlunda oskadd.

Väl hemma igen frågade jag följande i en intern grupp på Facebook för oss som bor i området:
”Vem i helvete är surkärringen med grått hår och röd jacka som skäller ut en med hög röst för att man inte håller ”tillräckligt avstånd” när man möts på en gångväg?? Nån som vet vem det är? Nån som vet var hon bor?”

Jag fick svar. Och en förklaring.
Så jag lugnade ner mig.
Och retirerade till min bunker. Återgick till att kalibrera mitt sikte igen.

Idag var en sådan dag då ingen kommer undan.
Inte ens gamla kärringar.

Jag vet fortfarande inte om det är en bra eller dålig dag.

Antar att det återstår att se.

We’re never gonna survive
unless we get a little crazy
No we’re never gonna survive
unless we are a little crazy

………………………………….

 

Crazy

 

Dela gärna:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.